E. Hitlers Julkalender 2012
E. Hitlers julkalender 2011.
Innehåll
Del 1 [ ]
Det började som en till synes helt vanlig dag. Den första snön hade precis fallit över E. Hitlers residens, så han hade varit tvungen att skotta fram en gång för att kunna ta sig ut till studion torrskodd. Men när han väl kommit ut till studion började han jobba för fullt med sin nästa kassett.
Under natten hade E. Hitler skrivit tre nya låtar som han nu höll på att spela in sången till. Senare på dagen var det bestämt att Luftwaffe skulle komma och spela in komp och extrastämmor till låtarna.
Efter att ha spelat in sången till den första låten belönade E. Hitler sig själv med en öl. När han var klar med sången till den andra låten belönade han sig med en grogg. Efter tredje låten belönade han sig med både en öl och en grogg.
När Luftwaffe anlände vid lunchtid hade E. Hitler hunnit dricka både det en och det andra, så han gick en aning vingligt när han öppnade dörren för att släppa in Luftwaffe i studion. Frisse Frisén kände genast att E. Hitler luktade fylla, så han tog ett rejält tag om E. Hitlers krage och tryckte upp honom mot en vägg.
- Bwööh! Vad fan, dricker du brännvin, din jävel? Utan att bjuda oss!? Röt Frisse ilsket.
- Lugna dig, Frisse! Klart ni ska få brännvin! Svarade E. Hitler och ställde fram fyra brännvinsflaskor så fort han kommit ur Frisse Friséns grepp.
E. Hitler visade in Luftwaffe i studion och började koppla in alla mikrofoner som skulle användas. Just när han var klar och skulle till att sätta igång bandspelaren tittade han på Frisse Frisén och fick se honom ta upp ett cigarrettpaket ur byxfickan. Frisse tog en cigarrett och skickade sedan paketet vidare till resten av Luftwaffe.
- Vad fan, ska ni röka nu? Nej, det får ni göra när vi är färdiga. Sade E. Hitler.
- Jo det ska vi! Sade Frisse Frisén trotsigt innan han tände på sin cigarrett.
- Okej, då. Rök ni bara. Jag får väl öppna ett fönster. Sade E. Hitler och ställde ner brännvinsflaskorna på golvet.
E. Hitler gjorde ett tecken till Luftwaffe för att visa att inspelningen hade börjat, varpå de genast började spela och sjunga (eller gapa och skrika, som E. Hitler brukade kalla det). Mitt i en refräng föll plötsligt Frisse Friséns cigarrett ur hans mun och rätt ner i en brännvinsflaska som han hade ställt på golvet. Brännvinsflaskans innehåll tog genast eld och brann likt en Molotov-cocktail. E. Hitler förstod då att det gällde att handla snabbt för att kunna få kontroll över situationen. Han sprang iväg för att hämta något att släcka med, men Frisse Frisén stoppade honom.
- Nej, eld ska man stampa på! Bwöööh!
Så Frisse höjde sin högerfot och stampade med all sin kraft på flaskan, men då välte den istället och rullade in under en bänk som nästan genast tog eld.
Efter att bänken tagit eld gick det fort. Elden spred sig vidare till bordet där E. Hitler hade alla sina whiskey- och brännvinsflaskor, därefter tog flera musikinstrument eld innan det började brinna på väggarna och i taket. Inom bara några minuter var hela studion övertänd och alla tvingades fly därifrån. Det var med nöd och näppe som E. Hitler lyckades slita ut masterbandet ur bandspelaren och rädda allt material som de spelat in för den nya kassetten. Luftwaffe tog med sig det näst viktigaste efter masterbandet: alla brännvinsflaskor som ännu inte tagit eld.
Ute på gården stod E. Hitler tillsammans med Luftwaffe och såg sorgset på när hans studio brann ner till grunden. Eftersom E. Hitlers residens låg så långt ut i skogen var det ingen idé att ringa brandkåren, för de skulle ändå inte hinna fram i tid. Så det enda som fanns kvar att göra var att vänta tills eldsvådan brunnit ut.
- Min fina studio! Sade E. Hitler med gråt i rösten när han tittade på askan som var kvar efter Studio Ronka. Mitt i askan fanns det dock en liten låga som fortfarande brann envist. Och lika envist stod Frisse Frisén där tillsammans med en Luftwaffemedlem och stampade för att släcka lågan.
- Bwöööh! Fortsätt stampa! Vrålade Frisse Frisen, och det verkade som om han ännu inte hade förstått att studion var bortom all räddning för länge sedan.
Del 2[ ]
Efter den förödande branden hade E. Hitler skickat hem Luftwaffe igen. Han stod nu ensam kvar på gården och letade i askan efter studion för att se om det kunde finnas något användbart som klarat sig undan elden. Men efter två timmars grävande i askan gav han upp, då det enda han kunnat hitta var ett gammalt plektrum.
E. Hitler gick in till sitt residens och började ringa runt till sina kollegor för att tala om inspelningen av den nya kassetten skulle bli inställd. Börje Lundin, Greve von Boegreoff och Smällphete Sigge var bara några av alla musiker som E. Hitler hade gjort upp planer med, men nu var han tvungen att avboka alltihop.
När alla telefonsamtalen var avklarade satte E. Hitler sig i vardagsrummet med ett glas brännvin. Han blev tvungen att dricka rent, eftersom han hade burit ut allt groggvirke till studion tidigare på dagen.
Innan E. Hitler hunnit tömma sitt första glas ringde plötsligt telefonen. E. Hitler rusade ut i hallen för att svara, och hörde Börje Lundins välbekanta röst i andra ändan.
- Hettler! Vi har fixat ena nyer studio till dek!
- Vad fan säger du, Börje! Har du hittat en ny studio? Var då? Sade E. Hitler förvånat.
- Vänta bara! Jag och Sven och Ljungbacken kommer och hämtar dek snart!
- Jättebra, Börje! Vill ni ha brännvin? Jag kan ta med alla flaskorna som klarade sig från elden! Sade E. Hitler, och kunde inte längre dölja sin glädje.
När samtalet var avslutat plockade E. Hitler ihop alla brännvinsflaskor som han hade kvar och gick ut på gården för att vänta. Han brydde sig inte om att låsa dörren, eftersom det enda som fanns av värde i huset var brännvinet, och det tog han ju med sig.
Ganska snart sladdade Börje Lundins EPA-traktor in på gården, och E. Hitler hoppade in i det redan trånga framsätet. Sällskapet lämnade de Småländska skogarna och kom snart ut på en större väg. När de hade kört ett tag tänkte E. Hitler för sig själv att det var lite märkligt, att studion låg så långt borta, och när de passerade en skylt där det stod Skara började han ana oråd.
När Börje sedan parkerade bakom en byggnad och klättrade in genom fönstret förstod E. Hitler att det måste vara något lurt på gång. Efter att ha klättrat in genom fönstret låste Börje Lundin upp en dörr och släppte in de andra. Han visade dem ner i en källare där studion skulle finnas. Trots att E. Hitler mer eller mindre redan hade räknat ut vad som väntade honom blev han ändå chockad när han fick se Bert Karlsson sitta bakbunden på en stol inne i studion.
- Börje, vad fan ska det här föreställa!? Sade E. Hitler och pekade på Bert.
- Det föreställer ju ena bäver, ser du väl? Svarade Börje och började skratta tillsammans med Sven och Ljungbacka-Erik. Det gör väl inget om vi lånar din studio, Bert? Sade Börje och tog av Bert Karlsson munkavlen.
- Vad i helvete gör ni här!? Det här är ju för fan min studio! Svarade Bert Karlsson upprört.
- Men du behöver väl ingen studio, Bert! Du ger ju ändå bara ut samlingsskivor! Sade Börje och satte på honom munkavlen igen.
Börje, Sven och Ljungbacka-Erik började rigga upp all utrustning de skulle använda till inspelningen. Det fanns redan fullt med musikinstrument i källaren, så de behövde inte åka och hämta sina egna. Under tiden tog E. Hitler och ringde till Smällphete Sigge, Greve von Boegreoff och Luftwaffe och bad dem komma dit. Eftersom de troligen bara hade tillgång till Bert Karlssons studio under några timmar gällde det att spela in så mycket som möjligt under den tiden.
När allting var färdigriggat satte E. Hitler och de andra igång med inspelningen. De hann spela in en låt, men den andra låten fick ett abrupt slut när plötsligt ett flertal poliser rusade in i studion. E. Hitler förstod då att det var slut på friden.
Del 3[ ]
- Nu får vi slåss, pôjka! Ropade Börje Lundin förtjust när fem poliser rusade in i studion med varsin batong.
E. Hitler, Börje och Sven sprang genast fram till ingången och slog ner varsin polis. Ljungbacka-Erik gick bort till bandspelaren för att stänga av innan han gav sig in i slagsmålet.
- Nej, stäng inte av bandspelaren! Låt den spela in slagsmålet så kan vi klippa ihop den till en sketch och få lite utfyllnad på bandet! Ropade E. Hitler. Ljungbacken gjorde som E: Hitler sagt och anslöt sig till slagsmålet, och sedan var det bara en polis kvar. Tyvärr hann den sista polisen ta fram sin radio och tillkalla förstärkning innan Börje Lundin sänkte honom med en välriktad högersving.
När alla poliser var insomnade gick Börje bort till Bert Karlsson och tog av honom munkavlen igen.
- Är det du som har ringt hit snutjävlarna, din djävul? Sade Börje argt.
- Nej, det kan väl jävlar inte vara jag, jag är ju fastbunden. Svarade Bert.
- Joho, du, din jävla bäver! Sade Börje och gav Bert en smäll mitt i ansiktet så han slocknade.
- Men Börje! Jag trodde bävrar var fridlysta? Ho ho ho! Skrattade Ljungbacka-Erik.
- Inte den häringa bävern! Hö hö hö! Svarade Börje.
Plötsligt flög dörren till studion upp igen, och en ny bataljon med poliser stormade in. Den här gången var det fler poliser, så E. Hitler och de andra fick slåss för fulla muggar. En halvtimme senare höll de fortfarande på att slåss, och E. Hitler insåg att det inte skulle hålla särskilt länge till. Han sade åt Börje och Sven Lundin att stänga igen dörren till studion och hålla den stängt, och under tiden fick han och Ljungbacka-Erik slå ner alla poliser som fanns i studion. Sedan gällde det att försöka barrikadera dörren och hålla poliserna ute.
E. Hitler ställde för en byrå för dörren, men insåg snabbt sitt misstag: det fanns ingen annan väg ut än genom dörren de just stängt för.
- Vad fan ska vi nu göra? Sade E. Hitler och kliade sig på huvudet. Enda sättet att ta sig ut var att slå sig förbi alla poliser, men så fort man slagit ner en polis dök det upp två nya.
Utanför kunde man höra hur poliserna skrek och slog för att ta sig in genom dörren, och bröderna Lundin hade fullt sjå med att hålla dörren stängd, trots att de hade ställt för en tung byrå.
Till slut insåg E. Hitler att var lika bra att ta tjuren vid hornen, och försöka springa förbi poliserna som fanns utanför. Han sade åt Börje och Sven att de skulle öppna dörren, och låta alla poliserna komma in i studion. När poliserna strömmade in i rummet skulle de försöka att springa ut från studion och samtidigt slå åt alla håll och slå ner så många poliser som möjligt.
Börje och Sven drog undan byrån från dörren och backade undan, men när dörren flög upp fick E. Hitler sig en chock. Det var inga poliser som rusade in i studion, utan det var Luftwaffe med Frisse Frisén i spetsen, tätt följda av Smällphete Sigge och Greve von Boegreoff.
- Vadfalls!? Varför släpper ni inte in oss för? Sade Greven ilsket.
- Bwööh! Först fick vi inte komma in för poliserna, så vi slog ner dem! Ska vi slå ner er också? Sade Frisse Frisén.
E. Hitler hade alldeles glömt bort att han ringt dit Luftwaffe, och nu insåg han att skriken och bankandet han hört utanför var inte poliserna som försökte ta sig in, utan det var Luftwaffe och de andra som slagit ner poliserna.
- Vilken tur att ni kom, grabbar! Då kan vi fortsätta spela in. Ett tag var vi rädda att vi skulle behöva springa härifrån och lämna kvar brännvinsflaskorna! Hemska tanke! Ropade E. Hitler glatt och hällde upp varsitt glas brännvin åt de nyanlända vännerna.
Del 4 [ ]
E. Hitler och de andra stannade kvar i Bert Karlssons studio någon timme till, men när de började höra polissirenerna förstod de att det var dags att lämna byggnaden illa kvickt. E. Hitler plockade snabbt ihop alla saker han haft med sig och sprang ut från studion tillsammans med de andra. Precis när de kom ut genom bakdörren hörde de hur poliserna rusade in genom huvudingången.
- Det var allt i grevens tid! Sade E. Hitler och torkade en svettdroppe från pannan.
- Vad? Sade Greve von Boegreoff.
Efter att ha lämnat Skara och tagit en omväg förbi systemet var E. Hitler och de andra dårfinkarna tillbaka i de Småländska skogarna. Bröderna Lundin, Ljungbacka-Erik, Smällphete Sigge och greven tackade för sig och åkte hem. Luftwaffe stannade kvar vid E. Hitlers residens för att hjälpa honom med att bygga en ny studio.
- Jag ska ta och ringa fixativ, sedan kan ni ju åka till Växjö och se om ni kan få tag på något byggmaterial. Sade E. Hitler och gick in för att ringa.
Den skånska alltiallo-firman Fixativ brukade ständigt kallas in när E. Hitler hade svårt att komma på hur han skulle bära sig åt för att uppfylla alla löften han gav i sina annonser. Men den här gången skulle nog Dahlberg bli förvånad när det var ett alldeles vanligt snickerijobb han skulle få utföra.
- Ja, det var Fixativ det här! Svarade Dahlberg.
- Ja, god dag. Det här är E. Hitler. Det är så att jag har en liten grej som jag skulle behöva...
- Nej! Aldrig i livet! Jag tänker inte göra affärer med er igen! Avbröt Dahlberg innan E. Hitler ens hunnit tala om vad det var för jobb det handlade om.
- Men jag har ju inte ens...
-Nej, säger jag ju! Varenda gång jag gör ett jobb hos er slutar det med att jag blir nedslagen. Men aldrig mer! Adjö! Sade Dahlberg och lade på luren.
E. Hitler suckade för sig själv innan han gick ut på gården igen. Tanken var från början att Luftwaffe bara skulle hämta material och hjälpa till med enklare sysslor, och att Fixativ skulle ha huvudansvaret för byggandet. Nu var han tvungen att låta Luftwaffe sköta byggandet av studion helt på egen hand.
När E. Hitler kom ut på gården vinkade han till Luftwaffe att de skulle samlas runt honom, och så förklarade han läget för dem.
- Så här ligger det till: Fixativ vägrar ha något med oss att göra, så vi blir tvungna att bygga den nya studion helt själva. Så jag tänkte att ni kan åka iväg och skaffa byggmaterial, så ska jag försöka få tag i en ny studioutrustning.
Luftwaffe satte sig i sin buss och lämnade E. Hitlers residens, samtidigt som E. Hitler själv tänkte att det skulle bli svårt för Luftwaffe att handla något, eftersom han ännu inte hade betalt byggmaterialet han använt till sin förra studio.
Del 5 [ ]
När Luftwaffe anlände i Växjö åkte de först till Torbjörns Trä för att handla virke. Men expediten vägrade att låta dem ta ut något material utan att betala kontant. Tanken var att Luftwaffe skulle ta ut det virke som behövdes, och sedan skicka räkningen till E. Hitler. Men eftersom han inte hade betalt en endaste räkning de senaste 15 åren var det väldigt svårt att handla på kredit någonstans. Och på Växjö Bygg och Slakteri var det likadant, trots att Frisse Frisén frågade så snällt han kunde.
- Bwööööh! Hit med brädor och spik! Hitler betalar!
- Tyvärr kan vi inte längre låta E. Hitler handla på kredit. Men om han kommer hit och betalar kontant går det bra. Sade expediten.
Frisse hade stor lust att slå ner expediten, men eftersom han hade lovat de andra att inte dra på sig polisen i onödan behärskade han sig och lät bli.
Luftwaffe fick lämna byggvaruhuset tomhänta och sätta sig i bussen och började köra tillbaka mot E. Hitlers residens igen. Men chauffören råkade köra åt fel håll i en korsning och hamnade i ett villaområde. Frisse Frissen började genast skälla på chauffören och hota med nedslagning, men plötsligt tystnade han och stirrade på någonting utanför bussen.
- Bwööh! Titta där! En friggebod! Den kan vi ta och bygga om till studio!
De andra medlemmarna tyckte det var en väldigt bra idé, så de åkte tillbaka till Växjö för att stjäla en stor släpvagn. De visste redan att E. Hitler inte var betrodd att hyra släp någonstans, så de försökte inte ens.
När Luftwaffe kom tillbaka till villaområdet tog de starkaste medlemmarna och lyfte upp friggeboden på släpvagnen. De såg ut släpvagnen sjönk ihop av tyngden, men de tyckte ändå att den borde hålla hela vägen tillbaka till E. Hitlers residens. Men precis när hade hade spänt fast friggeboden och var klara att åka kom det ut en man i bara kalsongerna ur ett av husen.
- Vad i helvete håller ni på med, era förbenade ligistslynglar!? Ropade mannen ilsket åt Luftwaffe.
- Bwööh! Vi snor din friggebod! Svarade Frisse Frisén, för han tyckte att det ändå var bäst att vara ärlig.
- Ska vi slå ner honom innan vi åker? Undrade Dieter Beck.
- Det tycker jag! Då får vi några minuters försprång innan han vaknar och ringer polisen. Sade Louie Vickner och sänkte mannen med en välriktad vänstersving.
Luftwaffe lämnade Växjö i all hast, men när de kommit en bit utanför staden dök det upp en polisbil i backspegeln. När polisen fick syn på Luftwaffes ekipage slog han genast på sirenerna och signalerade till Luftwaffe att de skulle stanna. Men Luftwaffe vägrade givetvis, och ökade istället hastigheten. De körde så fort de vågade, eftersom ena däcket på släpet hade fått punktering, och om de ökade farten mer kunde alltihop välta.
Polisenbilen följde envist efter Luftwaffe, och i nästa raka körde den om och lade sig framför Luftwaffe innan den bromsade in för att få dem att stanna. Luftwaffes chaufför blev då tvungen att ställa sig på bromsen för att inte köra rätt in i polisbilen, men när han bromsade så krängde släpvagnen åt sidan och välte ner i ett dike. Som tur var hade inte Luftwaffe kopplat på släpet ordentligt, så det lossande från bussens kofångare istället för att dra med sig bussen ned i diket.
- Bwöööh! Vad i helvete gör du, snutjävel!? Titta vad du har gjort! Sade Frisse Frisén ilsket och pekade på friggeboden som det bara var kaffeved kvar av. Men innan polisen hunnit vrida på huvudet för att se var Frisse Pekade hade Frisse Frisén hunnit gå fram till polisbilen, öppnat dörren och slagit ner båda poliserna som satt i bilen.
Därefter hjälptes Luftwaffe åt att plocka igen det som var kvar av friggeboden och tog med det tillbaka till E. Hitlers residens. För begagnat virke måste väl ändå vara bättre än inget virke alls.
Del 6 [ ]
E. Hitler trodde inte sina ögon när Luftwaffe kom tillbaka. Bakom bussen hade de en sönderslagen släpvagn full med en massa brädskrot. Innan han hunnit fråga vad de höll på med svarade Frisse Frisén:
- Vi fick inte köpa virke! Så vi stal en friggebod istället!
E. Hitler bestämde sig för att lämna Luftwaffe ensamma med studiobyggandet, för han klarade inte ens av att se eländet. Han istället gick in och ringde några bundsförvanter som kunde hjälpa honom att få tag i en ny utrustning till studion. Därefter satte han sig i bilen och körde i riktning mot Växjö, men han tog ett par omvägar för att plocka upp Roger Ballis och Smällphete Sigge.
Väl framme i Växjö parkerade E. Hitler och gick in på Anderssons Audio. Han tänkte att han borde få någon typ av förmån i och med att han var stamkund där.
- E. Hitler! Dig vill vi inte ha någonting mer att göra med! Försvinn härifrån! Senast du var här fick vi stänga i två månader för att halva personalstyrkan var sjukskriven! Sade butikschefen när han fick syn på E. Hitler.
- Ja, men vi ska bara...
- Ni ska inte någonting! Försvinn nu innan jag ringer polisen! Avbröt butikschefen.
- På så vis. Men om ni ändå tänker ringa Farbror Blå så kan vi ju lika gärna ta det vi vill ha med våld. Och då blir det ju mycket billigare också! Sade E. Hitler och vinkade in Smällphete Sigge och Roger Ballis, som genast började slåss med butikspersonalen. Under tiden som personalen var sysselsatt tog E. Hitler en kundvagn och plockade på sig allt han ville ha. Sedan gick han ut och lastade in allt i bilen. När allting var färdigt startade E. Hitler bilen och lade sig på tutan, så att Roger Ballis och Smällphete Sigge skulle förstå att det var dags att ge sig iväg.
- Bra jobbat, gubbar! Nästa anhalt är Mårtenssons Musik, där ska vi handla musikinstrument. Sade E. Hitler och parkerade på i en mörk gränd. Han tänkte att polisen skulle nog inte vara långt borta, och det vore ju inte så bra om de hittade bilen medan han var inne i musikaffären.
E. Hitler hade aldrig tidigare besökt Mårtenssons Musik, så han tänkte att det kanske skulle gå att handla på kredit eller mot faktura där. Men hans rykte hade spritt sig även dit.
- Nej, här är det kontant betalning som gäller. Vi har allt hört ett och annat om dig! Sade kassörskan.
- På så vis? Kan jag få tala med er chef, tack! Sade E. Hitler.
- Det ska väl gå bra. Här är jag! Hördes en grov mansröst inifrån kontoret. E. Hitler gick in dit och presenterade sig.
- God dag, mitt namn är E. Hitler. Det är så att jag ska anordna en välgörenhetsföreställning på torget i Växjö lördagen den 14 januari, och skulle behöva lite musikinstrument. Så jag tänkte om ni kunde skänka mig det som behövs, i utbyte mot lite reklam under föreställningen? Sade E. Hitler.
- Javisst, självklart! Vill ni ha grejerna nu direkt? Butikschefen svalde E. Hitlers lögn med hull och hår.
- Ja, hemskt gärna. Kan ni plocka fram det åt oss, så ska jag hämta bilen under tiden. Sade E. Hitler och gav butikschefen en lista över allt han behövde. Sedan gick han iväg för att hämta bilen och ställa den vid butikens lastkaj på baksidan. Men när E. Hitler kom utanför butiken dök det plötsligt upp ett dussin poliser som omringade honom med dragna vapen. E. Hitler hade inget annat var än att lydigt följa med.
- Har du några kumpaner med dig? Undrade polisen?
- Nej, dem slog jag ner och lämnade i parken. Sade E. Hitler och hoppades att poliserna inte skulle börja leta i butiken efter Roger Ballis och Smällphete Sigge. Och till E. Hitlers stora lycka så svalde även polisen hans lögn med hull och hår.
- Att lura på folk värdelösa kassetter i åratal måste ha gjort mig väldigt bra på att ljuga! Tänkte E. Hitler för sig själv när han satt med handfängsel i polisbilen.
Del 7[ ]
Luftwaffe höll för fullt på med byggandet av E. Hitlers nya studio. De hade kommit en ganska bra bit, och med tanke på att alla var idioter såg det ganska bra ut. Frisse Frisén höll på med att sätta reglar när han plötsligt råkade slå sig på tummen med sin hammare. Då blev han så ilsken att han drämde till med hammaren rätt i en regel. Han slog så hårt att regeln gick av, och halva bygget rasade ihop.
- Bwööh! Nu jävlar får Hitler hjälpa oss! Kommer han inte tillbaka så slår jag ner honom! Ropade Frisse Frisén ilsket.
- Men hur ska du kunna slå ner honom om han inte har kommit tillbaka? Sade Dieter Beck.
- Jag letar upp honom, så klart! Sätt er i bussen! Sade Frisse och började gå mot bussen. De andra medlemmarna följde lydigt efter.
Efter att ha överskridit hastighetsreglerna ordentligt var Luftwaffe framme i Växjö. Det var Frisse Frisén som körde, och hans ilska var en bidragande orsak till buskörningen. De körde först till Anderssons Audio för att se om E. Hitler var där. Men när de kom dit möttes de av sjukvårdspersonal och poliser, vilket tydde på att E. Hitler redan hade lämnat butiken. Dieter Beck föreslog att de borde leta i någon butik som sålde musikinstrument, eftersom E. Hitler troligen hade all ljudutrustning han behövde nu. Frisse Frisén höll med, stampade gasen i botten och körde till Boströms Bas & Batteri. Frisse och Louie Vickner gick in för att se om E. Hitler var där.
- Bwöööh! Har ni sett Hitler? Röt Frisse Frisén åt ett butiksbiträde.
- Nej, tack och lov! Svarade biträdet, med E. Hitlers senaste besök i färskt minne. Det hade slutat med ett sjukhusbesök och tre månaders sjukskrivning med rehabilitering.
Luftwaffe letade vidare, men på grund av att Frisse Frisén körde så fort var det svårt för de andra att hinna spana efter E. Hitler på gatorna. Plötsligt ställde sig Frisse Frisén på bromsen, för han var nära att köra över en fotgängare. Frisse hoppade ur bilen för att slå ner honom, i hopp om att han kanske skulle tappa minnet av händelsen och glömma bussens registreringsnummer. Men när Frisse tog tag i fotgängarens krage och skulle klippa till fick han se att det var Roger Ballis.
- Bwöööh! Vad fan gör du här!? Var är Hitler!? Sade Frisse och släppte taget om kragen.
- Det undrar vi också. Han skulle bara hämta bilen, men nu är han försvunnen. Svarade Roger Ballis. Sedan förklarade han för Frisse och resten av Luftwaffe om Mårtenssons Musik och instrumenten de skulle få gratis.
- Lasta in instrumenten i bussen så länge, då, så åker vi och fortsätter leta! Föreslog Dieter Beck.
Roger Ballis och Smällphete Sigge gjorde som Dieter Beck sagt, och följde sedan med i Luftwaffes buss.
- Jag hittade den här på marken utanför Mårtenssons Musik! Sade Roger Ballis och tog fram en fickplunta med ett ollon ingraverat på båda sidorna.
- Det är ju E. Hitlers fickplunta. Han skulle aldrig gå någonstans utan den. Han måste ha blivit bortförd mot sin vilja! Sade Louie Vickner.
- Då är ju mysteriet med E. Hitlers försvinnande nästan löst! Det måste helt enkelt ha varit någon av hans fiender som fört bort honom! Vi behöver bara lista ut vilka hans fiender är så kommer vi att hitta honom! Sade Dieter Beck.
- Vad har E. Hitler för fiender då? Få se här nu... Polisen, kronofogden, alla partier i riksdagen, regeringen, Aftonbladet, Expressen, MC-klubben Växjö Bamboozlers, landets samtliga idrottsklubbar, Bert Karlsson, Sveriges Radio, Frimurarordern och alla tusentals idioter som han sålt sina kassetter till genom åren. Då är det bara att besöka dem en och en så hittar vi nog E. Hitler till slut!
Del 8[ ]
Det fanns en lång lista över alla som kunde tänkas vilja skada E. Hitler, men som tur var började Roger Ballis, Smällphete Sigge och Luftwaffe att leta hos polisen i Växjö.
- Ska vi bara rusa in och slå ner allt som rör sig, eller ska vi försöka med något smartare först? Undrade Louie Vickner.
- Vi skulle ju kunna försöka ta reda på om E. Hitler finns där inne innan vi börjar slåss. Svarade Dieter Beck.
- Men hur ska det gå till? Ska vi smita in bakvägen och se om han sitter inlåst i källaren?
- Vi går väl in och frågar, begriper du väl! Sade Frisse Frisén, och innan någon hann stoppa honom hade han redan gått in på polisstationen.
- Bwöööh! Är Hitler här? Vrålade Frisse till receptionisten.
- Ja, det är han faktiskt. Har du kommit för att betala borgen? Svarade receptionisten.
- Ja, det har jag! Sade Frisse och lade upp en 20-lapp på disken.
- Det räcker tyvärr inte! Sade receptionisten.
- Bwööh! Sade Frisse och tog fram en till 20-lapp.
- Nej, det behövs mycket mer. Att släppa honom mot borgen kostar 12 000 kronor!
- Då ska jag hämta... Sade Frisse och gick tillbaka till bussen. Men han sade inte vad han skulle hämta!
Receptionisten tittade förvånat på Frisse Frisén när han kom tillbaka i sällskap med Roger Ballis, Smällphete Sigge och resten av Luftwaffe. Det såg ut som att receptionisten tänkte säga något, men alldeles innan han öppnade munnen fick han en smäll av Frisse Frisén så att han gick i däck. Sedan gick Frisse och de andra vidare och öppnade varenda dörr, och slog ner alla poliser de mötte. Många av poliserna blev så tagna på sängen att de inte ens hann dra sina vapen innan de blev nedslagna. Och de poliser som hann dra sina vapen hann inte avfyra dem innan de fick en smäll och somnade in.
Så småningom hade de betat av hela polisstationens entréplan, och fortsatte ner till källaren. Där nere fanns det också poliser att slå ner, och de passade även på att släppa ut alla som satt inlåsta i fyllecellerna för att skapa mer oreda på polisstationen. Några av fylleristerna tog tillfället i akt och flydde, men de flesta valde att ansluta sig och hjälpa Luftwaffe att röja på polisstationen.
Till slut nådde de fram till den cell där E. Hitler satt inlåst. Trots att det var på det här viset det brukade gå till var E. Hitler ändå förvånad.
- Men hur kunde ni hitta mig så fort? Sade E. Hitler, som varit inställd på att få vänta i minst en vecka innan räddningen kom.
- Äh, det var nog bara slumpen, sade Roger Ballis. Vi tänkte först åka och slå ner Växjös hockeylag, men vi hade inte råd att betala inträdet till ishallen. Så vi började hos polisen istället, där är ju inträdet gratis.
- Bwööh! Här är det utträdet som kostar istället! Sade Frisse Frisén.
När E. Hitler och resten av idioterna flydde från stationen såg de att flera av fylleristerna Luftwaffe befriat fortfarande höll på att slåss med polisen.
- Bra, det! Då blir det de som kommer att få skulden för det här! Skrattade E. Hitler innan han satte sig i Luftwaffes buss, och lämnade polisstationen för, förhoppningsvis, sista gången.
Del 9[ ]
Efter att E. Hitler blivit befriad av Luftwaffe åkte de och hämtade E. Hitlers Opel som stod parkerad i en gränd med skum belysning. Till deras stora lycka kunde de konstatera att bilen varken blivit stulen, vandaliserad eller ollad under den tiden som E. Hitler varit borta.
Luftwaffes buss var redan trång innan de fyllde den med musikinstrument och tog upp tre extra passagerare, så när E. Hitler, Roger Ballis och Smällphete Sigge satte sig i den gamla Opeln kunde Luftwaffe äntligen breda ut sig lite grann. Fast bara lite, bussen var ju fortfarande full med diverse musikinstrument.
När alla var tillbaka vid E. Hitlers residens tog Frisse Frisén ett redigt tag om E. Hitlers krage och lyfte honom en bit från marken.
- Bwööh! Nu jävlar hjälper du till med byggandet!
- Nej, det kan jag inte. Jag måste in och ringa ett samtal. Men kanske Roger Ballis och Smällphete Sigge kan hjälpa er? Sade E. Hitler och krånglade sig ur Frisses grepp.
E. Hitler gick in och slog numret till Eddie Meduza. På vägen tillbaka från Växjö hade han fått en lite idé. Meduza borde ju ha ett skivkontrakt som gav honom tillgång till en studio. Om man kunde ta och använda den ett tag, till Luftwaffe fått färdigt den nya studion?
- Hallå? Eddie Meduza svarade redan på andra signalen, och han lät dessutom nykter.
- Ja, god dag, det här är E. Hitler. Jag skulle behöva din hjälp med en grej.
- Vad är det nu, då? Senaste jag hjälpte dig var jag nära att hamna i fängelse! Sade Meduza surt.
- Nej, den här gången är det ingenting sådant! Jag behöver bara låna en studio!
- Jag har väl ingen studio heller!
- Nej, men du borde väl ha tillgång till en genom ditt skivbolag?
- Ja, det kan väl hända att jag har. Men varför skulle jag låta dig använda min studiotid?
- För att du är skyldig mig tio flaskor whiskey! Och det var ingen billig whiskey heller, flaskorna kostade 1200 kronor styck! Det blir totalt 120 000kronor! Så då kan du välja att låta mig använda studion, eller betala nu direkt. Sade E. Hitler med en listig röst.
- 1200 gånger tio blir väl för fan inte 120 000, heller! Sade Meduza. (Hade han varit full hade han aldrig kunnat räkna ut det.)
- Skit nu i gångertabellen, du är ändå skyldig mig för flaskorna. Hur ska du ha det nu då? Sade E. Hitler och kände irritationen stiga.
- Ja, ja, kom hit i eftermiddag, då! Jag ska bara spela in en låt, så du kan ta studion när jag är klar.
- Tackar så mycket! Sade E. Hitler och avslutade samtalet.
E. Hitler gick ut för att tala om de goda nyheterna för de andra, men först blev han tvungen att stoppa slagsmålet som brutit ut mellan dem. Han försökte ställa sig emellan, men efter att ha fått ett par knytnävsslag i ansiktet gav han upp. Han gick istället och hämtade vattenslangen, och kastade den över alla som slogs. Det tog ingen lång stund innan alla hade trasslat in sig i slangen, så att de inte längre kunde slåss.
- Vad fan slåss ni för? Ni ska ju bygga den nya studion! Sade E. Hitler.
- Vi kunde inte komma överens om vi skulle använda skruv eller spik. Svarade Roger Ballis, och de andra nickade instämmande.
Del 10[ ]
E. Hitler satt i teknikerrummet till en CBS-studio och kokade av ilska. Eddie Meduza hade sagt att han bara skulle spela in en låt, så kunde E. Hitler ta studion sedan. Men vad Meduza inte sagt var att låten han skulle spela in var en halvtimme lång! När Meduza äntligen blivit klar var E. Hitler bara tvungen att fråga vad han skulle använda den låten till.
- Jag ska ha den på en reklamkassett som vi ska skicka ut till skivhandlarna. Svarade Meduza
- Men vad ska du ha på andra sidan bandet, då? Eller måste man vända på bandet efter halva låten?
- Oj, det tänkte jag inte på! Då får vi ta och spela in en till låt som är lika lång att ha på andra sidan. Sade Meduza och vinkade till teknikern att börja spela in igen.
E. Hitler suckade och gick tillbaka in i teknikerrummet för att vänta ytterligare en halvtimme. Men när låten började närma sig slutet bestämde E. Hitler sig för att skämta lite med Meduza. Han knuffade bort teknikern och ropade i en mikrofon:
- Rooooonkaaaaaaa!
Eddie Meduza släppte sin gitarr rätt ner i golvet och gick med stora steg in i teknikerrummet.
- Vad i helvete håller du på med! Du förstörde ju låten, ditt förbannade mähä! Nu måste vi ta om låten från början! Ropade Eddie Meduza argt.
- Det ska du som fan heller. Låt mitt trevliga tillägg vara kvar nu, så jag kan få använda studion någon gång. Svarade E. Hitler
- Det kan du glömma! Nu ska vi ta om låten, och har du tur så kanske det blir en kvarts studiotid över åt dig!
- Vad i helvete!? På en kvart hinner man väl för fan inte spela in någonting! Jag har ju flera låtar som ska både spelas in och mixas.
- Med tanke på att du bara vrålar "kuk", "fitta", "runka" och "rövhål" i dina låtar borde det väl inte behövas så mycket arbete, så det borde gå ganska fort att spela in.
- Nej, nu jävlar! Sade E. Hitler och gav Meduza en rak höger.
Eddie Meduza ramlade baklänges över en stol, men han kom snabbt upp på benen igen och gav tillbaka med en vänster uppercut. E. Hitler försökte backa undan för uppercuten, men teknikern stod i vägen. Då slog E. Hitler ner teknikern innan han sopade på Meduza en till smäll.
Eddie Meduza backade några steg in i studion och tog upp sin gitarr som låg på golvet. Han försökte smälla till E. Hitler med den, men han missade och råkade istället riva ner en mikrofon som hängde i taket. E. Hitler tog upp ett mikrofonstativ och kastade det på Meduza, men missade och träffade ett trumställ.
Vid det laget hade studiomusikerna redan flytt från studion, så de behövde inte se när Eddie Meduza och E. Hitler slog sönder deras instrument. E. Hitler hittade en saxofon på golvet, men när han böjde sig ner för att plocka upp den slog Meduza honom med gitarren i ryggen. Han skrek då av smärta och reste sig snabbt upp och drämde till Meduza i ansiktet med saxofonen. Meduza tappade då gitarren och ramlade över en keyboard. E. Hitler höjde saxofonen för att slå till honom igen, men i sista sekund fick Meduza tag i ett dragspel som han kunde skydda sig med.
Slagsmålet fick ett abrupt slut när det knackade på dörren. Eddie Meduza öppnade och fick se ett annat band som också hade skivkontrakt med CBS.
- Vi har bokat studion från klockan tre, och den är tio i nu. Så om ni skulle kunna göra er klara att lämna studion nu vore det snällt. Sade en av bandets medlemmar.
- Javisst, varsågod! Sade Eddie Meduza och släppte in bandet i studion. Sedan sprang han och E. Hitler därifrån, så de fick aldrig se hur bandet reagerade när de såg att hela studion var sönderslagen.
Del 11[ ]
Det var en besviken E. Hitler som återvände till sitt residens. Han hade räknat med att kunna spela in ett par låtar i Eddie Meduzas studio, men han fick åka hem tomhänt.
- Hitler! Studion är färdig! Ropade Dieter Beck när E. Hitler klivit ur sin bil.
- Det var som fan! Om vi plockar in utrustningen nu så kanske vi kan börja spela in i kväll! Sade E. Hitler och kände hoppet återvända. Men hoppet försvann lika snabbt som det kommit när han vände sig om och fick se det färdiga bygget. E. Hitler bara stirrade och fick inte fram ett ord när han såg att byggnaden inte var större än ett utedass. När han öppnade dörren såg han att det verkligen var ett utedass också.
- Vi kom inte ihåg hur friggeboden såg ut, så vi använde en ritning som vi hittade när vi var i Växjö. Sade Frisse Frissén.
- Era förbannade idioter! Hur i helvete ska vi kunna inreda någon studio i det där lilla dasset? Sade E. Hitler argt.
- Jo, men vi tänkte ju att du ändå bara ska spela in skit i studion. Flinade Roger Ballis och fick en arg blick av E. Hitler.
- Jag går in och ringer ett samtal! Under tiden så tar ni och river dasshelvetet! Sade E. Hitler ilsket och gick in.
E. Hitler lyfte telefonluren ur klykan och slet åt sig den med sådan kraft att telefonen ramlade ner i golvet. Han plockade upp den och nästan slängde den på bordet. Sedan slog han numret till fixativ så hårt att nummerskivan nästan lossnade.
- Dahlberg på Fixativ! Svarade mannen i andra änden.
- Nu jävlar kommer du hit och bygger en studio åt mig! Sade E. Hitler argt.
- Nej, jag har ju sagt att jag inte vill göra några fler affärer med er! Det brukar alltid finnas en risk för att jag blir nedslagen. Svarade Dahlberg.
- Så du törs inte komma för att det finns en liten risk att du blir nedslagen? Då kan jag tala om att om du inte drar dig hit är risken att du blir nedslagen hundra gånger större! Hotade E. Hitler.
Det blev tyst i andra änden ett tag. Men sedan bröt Dahlberg tystnaden.
- Ja, jag kommer väl då. Men om jag blir nedslagen ska jag ha dubbla arvodet!
När samtalet var avslutat gick E. Hitler ut igen för att se om de hade rivit dasset, men det hade de inte. Istället hade de börjat slåss igen, det var Roger Ballis, Smällphete Sigge och en halvan av Luftwaffe mot den andra halvan.
- Vi kunde inte bestämma oss för hur vi skulle riva dasset. Jag tyckte att alla skulle gå lös på det med varsin kofot, men Frisse ville köra på det med bussen. Sade Smällphete Sigge efter att E. Hitler gått emellan.
E. Hitler suckade gick bort till brevlådan för att hämta posten. Efter att han stoppat slagsmålet kom de överens om att Luftwaffe kunde ta hem dasset istället, så nu var samtliga medlemmar upptagna med att spänna fast det uppe på deras buss.
I E. Hitlers brevlåda låg det bara ett kuvert, så han öppnade det direkt.
- Aj, fan! Sade E. Hitler efter att ha läst det som stod däri.
"Bäste herr Hitler!
Era skulder uppgår för närvarande till 2 507 869 kronor och femtio öre. Vi har gjort upprepade försök att driva in dessa skulder utan resultat. Därför har vi beslutat att göra en utmätning av ert residens och allt lösöre. Utmätningen kommer att ske den 12 december. Med vänliga hälsningar Kronofogden."
- Helvete, det är ju i morgon! Sade E. Hitler och rev sönder brevet.
Del 12[ ]
E. Hitler, Roger Ballis, Smällphete Sigge och Luftwaffe satt ute på E. Hitlers gård och väntade. De hade lagt massvis med presenningar över E. Hitler hus och ställt fram utedasset igen, för att försöka lura i kronofogden att det var dasset som var boningshuset.
Så kom till slut kronofogden. E. Hitler hälsade vänligt på mannen som klev ur bilen.
- Ja, här ser ni min lilla boning. Mysigt, va? Sade E. Hitler och pekade på dasset.
- Nja, det ser då inget vidare ut. Vad är det där för något? Sade kronofogden och pekade på huset som var täckt av presenningar.
- Nej, det är bara gamla presenningar, de är inte värda någonting. Vi ska ta och göra en liten brasa av dem. Vill du vara med? Vi tänkte grilla korv också. Ljög E. Hitler.
- Ja, varför inte? Jag har ändå inget bättre för mig i kväll. Svarade kronofogden.
- Jävlar, då blir vi tvungna att slå ner honom förr eller senare i alla fall. Viskade E. Hitler åt de andra.
- Bwöööh! Vrålade Frisse Frisén innan han viskade tillbaka: inte mig emot!
- Är det där er buss, herr Hitler? Frågade kronofogden.
- Nej, det är Luftwaffes buss. De är här på besök. Svarade E. Hitler.
- Kan jag få se något ägarbevis på att det stämmer? För om ni inte kan bevisa att det inte är er bil måste vi sälja den på exekutiv auktion.
- Bwöööh! Här har du! Sade Frisse frisén efter att ha letat fram ägarbeviset i handskfacket.
- Bra, allt ser ut att vara i sin ordning. Vems bil är det här då? Sade kronofogden och pekade på E. Hitlers bil.
- Det är Roger Ballis som äger den bilen. Han är också här på besök.
- Nej, det är väl E. Hitlers bi... Började Roger Ballis säga, men han slutade när E. Hitler knuffade till honom med armbågen.
- Jasså, det är herr Ballis bil? Kan jag få se papper på det också?
- Javisst! Sade Roger Ballis och började gräva i handskfacket.
- Det verkar visst som att han har glömt ägarbeviset hemma. Sade E. Hitler.
- Ja, då får vi ta bilen till exekutiv auktion, om ni inte kan bevisa att det inte är er bil. Sade kronofogden.
- Vänta, jag hittade ägarbeviset! Ropade Roger Ballis och sprang mot kronofogden.
- Bra, kan jag få se på det?
- Ja, här har du! Sade Roger Ballis och gav kronofogden en rak höger som träffade honom mitt på näsan.
Kronofogden rasade i backen och blev liggande där någon minut. Till slut reste han sig upp. Han blödde rejält med näsblod, och näsan hade blivit knäckt.
- Vänta bara! Jag kommer snart tillbaka! Ropade kronofogden innan han satte sig i bilen.
- Ja, gör det, du! Skrattade E. Hitler och de andra. Men de kunde aldrig ana hur snart kronofogden skulle komma tillbaka till E. Hitlers residens.
Del 13[ ]
E. Hitler satt ensam i sitt kök och var just i färd med att öppna en flaska Explorer. Luftwaffe, Roger Ballis och Smällphete Sigge hade han skickat hem. Efter att Fixativ tagit över studiobyggandet skulle inte E. Hitler behöva deras hjälp på ett tag.
Precis när E. Hitler skulle hälla upp ringde telefonen. Han skruvade tillbaka korken på flaskan innan han svarade.
- Ja, det här är E. Hitler! Svarade han.
- Hejsan, Hettler! Det här är Börje. Det är så att jag och Sven har hittat ena studio du kan använda.
- Har ni? Var då? Kan vi använda den utan att polisen kommer? Undrade E. Hitler.
- Ja, kom hit så sa' jag berätta mer. Sade Börje och avslutade samtalet.
Efter samtalet ställde E. Hitler tillbaka flaskan i köksskåpet, tog bilnycklarna och sprang ut till bilen. Han vinkade lite till Dahlberg, för att tala om att han åkte bort en sväng. Sedan startade han bilen och körde så fort han bara vågade hem till Börje Lundin. När han körde in på gården stod Börje redan ute och väntade på honom.
- Bra att du kom, Hettler! Vi sa' bara mjölka korna först, så kan jag berätta om studion sedan. Du kan väl ta och hjälpa te´? Sade Börje när E. Hitler klev ur bilen.
- Öh... Ja, det kan jag väl. Sade E. Hitler. Han var inte så van vid lantbrukssysslor, men han kunde ju göra ett försök, nu när Börje hade hittat en studio åt honom.
- Du kan mjölka Rosa, för Ljungbacken blir så svartsjuk om jag gör det! Sade Börje och pekade på en av korna när de kom in i ladugården.
- Ja, hur gör man det, då? Är det bara att dra i spenen? Undrade E. Hitler.
- Det är nästan som att ronka! Hö hö hö! Sade Börje.
E. Hitler satte sig på mjölkpallen och började dra i spenen, men det hände ingenting.
- Vad fan, den står ju inte ens! Sade E. Hitler efter att ha försökt i fem minuter utan resultat.
- Äh, låt mig och Sven mjölka då. Du kan få môcka ut all koskit istället. Sade Börje och pekade på en skottkärra som stod längst in i ladugården.
E. Hitler tog en spade och började skotta upp koskiten i skottkärran. När den var full tittade han frågande på Börje.
- Du sa' tömma den på gödselstacken här bakom ladugården. Sade Börje och pekade så att E. Hitler skulle hitta.
Det var punktering på skottkärran, så E. Hitler fick ta i ordentligt för att kunna flytta den. Men när han kom ut till gödselstacken halkade han på en isfläck just när han gjorde ett krafttag för att få fram skottkärran sista biten. Han föll så illa att han rev med sig skottkärran och fick hela innehållet över sig.
- Är vi inte klara snart? Undrade E. Hitler när han, stinkande och full med koskit, kom tillbaka in i ladugården.
- Ja, det här var sista kon. Spola av dig med slangen där borta, så kommer du in till oss sedan. Då kan du få dig en sup och så berättar vi om studion. Sade Börje.
När E. Hitler var någorlunda ren gick han in i bröderna Lundins boningshus. Inne i köket stod det redan tre glas med brännvin i och väntade. E. Hitler satte sig vid bordet och svepte sitt glas på en gång.
- Jaha, vad är det för studio ni har hittat? Frågade E. Hitler.
- Jo, det är den däringa greven. Han som hellre knullar ena karl istället för ena ko. Han har en studio. Sade Börje.
- Greve von Boegroeff? Kunde du inte sagt det direkt, så hade jag sluppit åka hit!? Vad fan...
Sade E. Hitler och tänkte att han hade åkt dit, arbetat och förstört sina kläder helt i onödan.
Del 14[ ]
Ett av Greve von Boegroeffs många gods låg en bit utanför Tingsryd, och det var där han hade sin studio. Efter att E. Hitler kommit hem från resan till bröderna Lundin hade han tagit en lång dusch innan han ringde greven. Han hade också ringt Luftwaffe och bett dem att komma, för han vågade inte vara själv hemma hos greven. Frisse Frisén hade till en början ingen lust att följa med, men efter att ha fått ett löfte om att spela Slicka fitta ändrade han sig. Efter mycket övervägande ringde han också Eddie Meduza och bjöd dit honom med, för han hade lite dåligt samvete efter att ha förstört inspelningssessionen för honom.
Den som först anlände till grevens gods var E. Hitler, då han bodde närmast.
- Välkommen hit, Hitler! Sade Greve von Boegroeff och skakade E. Hitlers hand med den ena handen och tog ett kraftigt tag om E. Hitlers arsle med den andra.
- Tack för att vi fick komma med så kort varsel. Vi är just nu helt utan studio, så det är en stor hjälp att vi får använda din. Sade E. Hitler.
- Javisst! Sade greven och visade in E. Hitler i studion som låg i godsets västra flygel.
- Oj, studion ser ju nybyggd ut. Hur länge har du haft den? Frågade E. Hitler när de kom in i studion.
- Den blev klar för någon månad sedan. Jag tänkte ge ut en skiva med lokala bögartister och bögorkestrar på min nystartade label Vaselin Reccords, men jag har inte hunnit komma igång med projektet ännu. Berättade greven. Sedan gick han ut för att vänta på Eddie Meduza och Luftwaffe, för de skulle nog också behöva hjälp att hitta till studion.
När alla hade kommit satte de genast igång att spela in. Eftersom det inte var första gången som Luftwaffe och Eddie Meduza spelade tillsammans var det inga konstigheter att komma igång. De började med att spela in Eddie Meduzas halvtimmeslånga låt som E. Hitler förstört innan, och när den var klar spelade de in några nya låtar som E. Hitler och Eddie Meduza skrivit tidigare samma dag. Även greven fick vara med på ett hörn och spela in några låtar.
Efter att allt var färdiginspelat satte alla sig ner i studion med en kopp kaffe och slappnade av. Det hade varit en väldigt lyckad studiosession, utan varken teknikstrul eller bråk, något som var väldigt ovanligt i E. Hitlers kretsar.
- Bwööh! När ska vi spela in Slicka fitta? Frågade plötsligt Frisse Frisén.
- Oj, det hade jag glömt bort. Kan vi inte ta den någon annan gång istället? Den finns ju ändå på nästan alla kassetter redan! Sade E. Hitler, som inte hade någon lust alls att spela in något mer.
- Vad fan säger du, va? Sade Frisse och klippte till E. Hitler så att han ramlade bakåt. När E. Hitler föll råkade han spilla ut sitt kaffe över ett mixerbord, som började ryka. Sedan gick en säkring och det blev kolsvart i studion.
I mörkret kände E. Hitler en hand på sitt lår, och blev då så skräckslagen att han reste sig upp och sprang ut ur studion. Eddie Meduza och Luftwaffe gjorde likadant. När de kom ut på gården satte de sig i sina bilar utan att säga ett ord till varandra och körde hem. Efter att E. Hitler kommit hem till sitt residens ringde han greven och bad om ursäkt för att de hade förstört hans mixerbord och bara sprungit därifrån.
- Det gör inget. Jag kan väl spela in i din studio när den är klar istället? Sade greven, och E. Hitler visste inte riktigt om han skulle tolka det som ett löfte eller ett hot.
Del 15[ ]
E. Hitler stod ute på sin gård och tittade på studiobygget som började bli klart. Han tyckte det såg riktigt bra ut, och tänkte att den nya studion skulle nog bli både större och bättre än den gamla. Dahlberg hade sagt att studion skulle nog bli klar innan kvällen, så E. Hitler hade bjudit dit Börje Lundin, Sven Lundin och Ljungbacka-Erik som skulle hjälpa honom att inreda studion och få ordning på utrustningen. Som tack för hjälpen skulle han bjuda dem på nykokt brännvin.
Medan de väntade på att bygget skulle bli klart tyckte E. Hitler att de kunde börja provsmaka brännvinet lite grann. De hjälptes åt att bära ut bord och stolar så att de kunde sitta ute och dricka, för det var inte så kallt den dagen. Men just som E. Hitler skulle korka upp körde det in en okänd bil på hans gård. Ur bilen steg en långnäst person, och E. Hitler kunde nästan ana att han var från någon myndighet.
- God eftermiddag. Jag kommer från kommunens byggnadsnämnd, och jag ska kontrollera så att det inte förekommer några svartbyggen. Har ni bygglov för detta? Sade myndighetspersonen och pekade på studion som nästan var färdig.
- Nej, det har jag inte. Men det stod en annan byggnad där förut, och den hade jag bygglov för. Så det borde inte vara några problem att bygga en ny när den gamla har brunnit upp. Svarade E. Hitler.
- Riktigt så enkelt är det inte. Ni måste först ansöka om återuppbyggnadsrätt, och sedan bör ni söka bygglov om ni tänker göra några ändringar på den nya byggnaden.
- Men vad fan är det för jävla krångel. Ja, ja, sätt dig ner och ta ett glas brännvin under tiden som jag fyller i blanketterna. För visst har du blanketter med dig?
- Ja, blanketter har jag med mig. Men jag vill inte ha något brännvin. Svarade myndighetsgubben.
- Det ska du visst! Börje, se till så att han dricker brännvin! Sade E. Hitler bestämt.
- Hamen! Svarade Börje tog ett rejält tag om myndighetsgubbens hals med ena handen och höll brännvinsflaskan mot gubbens mun med den andra.
Under tiden fyllde E. Hitler i de blanketter som myndighetsgubben haft med sig. Men han hade ingen lust att lämna in dem, för han visste att han skulle få avslag ändå. Det hade inte funnits något bygglov för den gamla studion heller, så det skulle bara bli en massa juridiskt besvär om han lämnade in några nya ansökningar. Men E. Hitler tänkte att det kunde ju ändå vara en fördel att ha papper på att han hade bygglov, så han tänkte försöka få myndighetsgubben att skriva under dem i alla fall.
- Inte mer brännvin! Snälla! Sade gubben när Börje tog bort brännvinsflaskan från hans mun.
- Då måste du skriva under här! Det är en blankett där du intygar att du inte vill ha mer brännvin. Sade E. Hitler och gav honom de ansökningar om bygglov han nyss fyllt i. Myndighetsgubben skrev under direkt, och kröp sedan tillbaka till sin bil och åkte därifrån.
- Det var bra jobbat! Nu har vi fått bygglov för studion också, utan att behöva vänta på några beslut från byggnadsnämnden.
- Ja, men det kostade dig nästan en hel flaska brännvin! Ho ho ho! Sade Ljungbacka-Erik och skakade på flaskan som bara hade en liten skvätt på bottnen kvar.
- Det gör inget! Vänta lite, så ska jag fylla på den! Sade E. Hitler och tog med sig flaskan in. Under kvällen skulle han komma att fylla på flaskan många gånger.
Del 16[ ]
Börje Lundin vaknade med en svidande huvudvärk i E. Hitlers badkar. Han tittade sig omkring, och av alla burkar på golvet och spyor på väggarna kunde han konstatera att det måste ha varit en rolig kväll.
Börje gick ut från badrummet och hittade Sven på golvet i hallen.
- Sven! Vakna! Eller är du för bakfuller? Sade Börje och skakade sin bror tills han vaknade.
- Öh? Var är vi, Börje? Sade Sven när han slagit upp ögonen.
- Vi är hemma hos Hettler! Men var är Ljungbacken?
Bröderna Lundin gick runt i huset, men kunde inte hitta Ljungbacka-Erik någonstans. Men när Sven skulle leta för tredje gången i köket råkade han titta ut genom köksfönstret och fick se Ljungbacken sitta sovande vid bordet de ställt ut kvällen innan. Börje och Sven rusade ut till honom, för om han sovit ute hela natten var risken stor att han frusit ihjäl. Men när de väckte Ljungbacken skrattade han bara åt deras oro.
- Nej, jag gick nyss ut för att få en nypa frisk luft och råkade somna. Ho ho ho!
- Jaha. Är du också bakfuller, Ljungbacken? Sa' vi inte ta oss ena redier återställare? Sade Börje.
- Ja, det kunde vara gott, men det verkar som att E. Hitler och allt brännvin är försvunnet. Sade Ljungbacka-Erik.
Ingen av de tre herrarna kunde minnas något från kvällen innan. Efter att de supit ner myndighetsgubben hade de satt sig ute och börjat dricka brännvin, men sedan var det alldeles svart. Sven tyckte att de skulle gå runt i huset och leta efter sådant som såg bekant ut, och som kanske kunde få dem att minnas något. Börje och Ljungbacken tyckte att det var en bra idé, så de tog och sökte igenom varje rum noggrant. För att vara säkra på att de inte missade något rev de ur alla lådor och tömde innehållet på golvet, rev ned bokhyllor, och slet ut allt som fanns i skåpen.
Ljungbacken råkade titta på telefonen, och fick en känsla av deja vu när han såg att luren låg bredvid klykan. Han gick fram till telefonen och tryckte på knappen som ringde upp det senast slagna numret.
- Växjö Taxi och Transport! Svarade en trött mansröst efter tre signaler.
- Hej, vet ni var Hitler är? Frågade Ljungbacken.
- Hitler? Menar du E. Hitler? Den tossingen och tre andra idioter körde jag till Karlshamn i natt. Och när vi var framme hade de inga pengar att betala med, så de slog ner mig och sprang därifrån. Honom ska jag aldrig mer köra igen! Svarade taxigubben.
Ljungbacken lade på luren och talade om för Börje och Sven var han fått veta.
- Så vi har varit i Karlshamn? Undrar just hur vi tog oss hit igen, om vi nu slagit ner taxichauffören? Sade Börje.
- Vi kanske slog ner honom igen och körde taxin själva! Ho ho ho! Sade Ljungbacken, och alla tre skrattade. Sedan gick de ut och satte sig i Börjes EPA-traktor. Börje vred om nyckeln och EPA:n startade med en hostning. Sedan lämnade de E. Hitlers residens och körde mot Karlshamn för att leta efter E. Hitler och brännvinet. Och om sanningen skulle fram var det väl mest brännvinet de letade efter.
Del 17[ ]
- Was zum Teufel machst du hier, dein verdammter Hahnwichser? Ropade den ilskna mannen som väckte E. Hitler ur sin sömn. Hitler tittade sig omkring och såg att han låg i en röd container. Han hade en brännande huvudverk och kunde inte komma ihåg någonting alls av kvällen innan.
- Wer zum Teufel bist du? Hier haben Sie nichts zu tun! Sade den arga tysken, men innan E. Hitler hann svara kände han en våg av illamående och spydde på tyskens skor.
- Aber was zum Teufel machst du da? Jetzt werde ich dich schlagen nach unten und oben, du kleine verdammte picken! Ropade tysken ilsket och tog tag i E. Hitlers krage och lyfte upp honom från golvet. Tysken laddade för att ge E. Hitler en rejäl höger, men innan tysken hann slå sparkade E. Hitler honom mellan benen. Tysken tappade taget om E. Hitler och lade sig dubbelvikt på golvet.
- Autsch, rechts in eine gute Tasche! Kved tysken, och E. Hitler passade på att springa därifrån.
Efter att ha sprungit ifrån den ilskne tysken började E. Hitler se sig omkring och kunde konstatera att han befann sig i ett hamnområde. När han tittade på skyltarna såg han att de flesta var textade på tyska, så det måste betyda att han befann sig någonstans i Tyskland. En normalt funtad person skulle kanske försökt lista ut hur han skulle ta sig hem, men det var E. Hitler alldeles för bakfull för att göra. Istället började han leta efter någonstans där det serverades brännvin, för han var i stort behov av en återställare.
Till slut lyckades E. Hitler hitta en bar i hamnen. Belysningen i baren var lite halvskum, och det gällde även de flesta av barens besökare. De flesta såg ut som sjömän, med randiga tröjor och ankare tatuerade på överarmarna. Men E. Hitler brydde sig inte om det, han skulle ha brännvin till varje pris.
- Ein grogg bitte! Sade E. Hitler till bartendern.
- Ein... eh, grogg? Sade bartendern frågande. E. Hitler var inte så bra på tyska, så han fick tänka en lång stund för att få ur sig följande:
- Spirituosen und... soda! När E. Hitler sagt det gick det upp ett ljus för bartendern, och strax hade han hällt upp ett glas åt E. Hitler.
Efter ett par groggar kände E. Hitler hur krafterna återvände. Men just när han fick in sin fjärde grogg kände han en hand på sin axel. E. Hitler vände sig om och fick se en kraftig person med ögonlapp över ena ögat och en pipa i munnen.
- Dies ist mein Tisch, raus hier! Sade mannen, som E. Hitler tyckte liknade en sjörövare.
- Bist du ein Piraten? Svarade E. Hitler, som kände sig säkrare på sin tyska när han hade druckit.
Mannen svarade inte, utan gav istället E. Hitler en höger så att han ramlade av stolen. Men E. Hitler var snabbt på benen igen och kunde ge igen med en vänster uppercut. Mannen vacklade bakåt av vänstern han fått, så E. Hitler passade på att ta några steg framåt och ge honom en höger också. Sjörövaren åkte då i golvet och blev liggande där. E. Hitler gick tillbaka till sin stol för att sätta sig igen, men då kom det fler sjöbusar som ville hämnas sin kamrat.
E. Hitler fick slåss för fulla muggar, när fler och fler av barens besökare blandade sig i slagsmålet. Men till slut kom bartendern och slog till honom i nacken med en flaska så att han slocknade. Bartendern och en av sjöbusarna tog tag i varsin arm och slängde ut E. Hitler på gatan. Där blev han liggande tills polisen hittade honom. Men polisen visste inte om att han blivit nedslagen, så därför trodde de han var full och slängde in honom i en fyllecell. Så när E. Hitler vaknade igen var han precis lika förvirrad som han varit när han vaknade i containern.
Del 18[ ]
Börje Lundin, Sven Lundin och ljungbacka-Erik var äntligen framme i Karlshamn. De hade fått adressen där taxichauffören släppt av dem kvällen innan, så de skulle nu dit och se om de kunde hitta något spår efter E. Hitler och hans brännvin.
De parkerade EPA-traktorn där de klivit ur taxin kvällen innan, och började genast leta efter ledtrådar. Börje hittade en cigarettfimp, Sven hittade en ölburk och Ljungbacken hittade en gammal sko.
- Kan Hettler ha rökt den häringa cegaretten? Eller vad tror ni, pôjka? Sade Börje och visade upp cigarettfimpen han hade hittat.
- Ja, och så kanske han drack ur den här ölburken? Svarade Sven.
- Men skon, då? Tappade han den när vi gick ur taxin? Undrade Ljungbacka-Erik. Börje tog skon och luktade på den. Han ryggade tillbaka när han kände stanken av fotsvett.
- Det luktar då som Hettler! Hö hö hö! Sade Börje, och plötsligt mindes han lite av vad som hade hänt där kvällen innan, tack vare stanken av fotsvett. E. Hitler hade tagit av sig sina skor när de satt i taxin, men på grund av att det luktade så mycket fotsvett hade han blivit tvungen att ha fötterna ut genom rutan. Och när de sedan var framme hade ingen råd att betala för taxin, så de slog ner chauffören och sprang därifrån, och då hade E .Hitler tappat ena skon.
- Men vad hände sedan då, Börje? Frågade Sven efter att Börje berättat vad han mindes.
- Jag tror vi gick ner till hamnen... Sade Börje eftertänksamt.
Eftersom de inte hade några andra ledtrådar gick de ner till hamnen, trots att Börje inte var helt säker på att de hade varit där. De bestämde sig för att dela på sig och fråga alla de mötte om någon hade sett till E. Hitler.
- Ursäkta, har du sett Hettler någonstans? Sade Börje till en hamnarbetare.
- Det kanske jag har, men mina upplysningar kostar pengar. Svarade hamnarbetaren. Börje grävde i sina fickor och lyckades till slut hitta en femtioöring som han gav hamnarbetaren.
- Beskriv hur han ser ut. Sade hamnarbetaren när han tog emot femtioöringen.
- Han har mustasch, spetsiga framtänder, en hatt och en sliten kavaj och hemsk fotsvett.
- Nej, honom har jag inte sett! Sade hamnarbetaren och började gå därifrån. Men Börje sprang ikapp honom, slog ner honom och tog tillbaka sin femtioöring.
Plötsligt hördes Svens röst eka över hamnen. Börje och Ljungbacka-Erik skyndade sig till den plats där Sven fanns.
- Jag tror jag har hittat Hitlers kavaj! Sade Sven och höll upp en svart kavaj. Börje tog kavajen och luktade på den, men den här gången luktade den öl, så Börje behövde inte rygga tillbaka när han kände lukten. Även denna gång lyckades Börjes luktsinne låsa upp delar av hans minne som han tappat bort.
Efter att de kommit till hamnen kvällen innan hade de hittat en container full med öl som skulle fraktas till Tyskland. De hjälptes åt att bryta upp låset på containern och hade sedan fri tillgång till öl. Efter att ha druckit några liter var bestämde de sig för att bege sig hemåt. Börje hade letat upp en telefonkiosk och ringt ett annat taxibolag för att få skjuts tillbaka till E. Hitlers residens. Men när de lämnade containern glömde de att ta E. Hitler med sig.
- Så då kanske Hettler har åkt med till Tyskland! Hö hö hö! Sade Börje och så började alla tre skratta.
- Men hur ska vi göra då, Börje? Undrade Sven.
- Vi får helt enkelt ta färjan till Tyskland och hämta hem honom! Sade Börje och gick iväg för att köpa biljetter.
Del 19
E. Hitler satt fortfarande kvar i sin cell på polishuset i Kiel. Efter att han hade vaknat hade han fått sitta tills han hade nyktrat till, och nu när bakfyllan börjat gå över visste han att det inte skulle dröja länge innan han blev utsläppt. Men plötsligt hörde han en bekant stämma från polisstationens entré.
- Heischen sweischen bist und eine-kleine? Sade en röst som lät väldigt bekant för E. Hitler.
- Ich verstehe das nicht! Svarade polismästaren.
- Sie haben du das Hettler inlåst?
- Was zum Teufel machst du da? Das verstehe ich nicht eine Scheiße! Sade polismästaren och började låta lite irriterad.
- Vad fan sa' vi göra, pôjka? Han förstår inte vad jag säger. Sade Börje Lundin.
- Ta och slå ner honom! Sade Ljungbacken.
- Bra idé! Sade Börje och gav polismästaren en smäll så han ramlade ihop bakom receptionsdisken.
Eftersom det var lunchtid var det nästan folktomt på polisstationen, så det var ingen som såg när Börje slog ner polismästaren. De kunde därför lugnt marschera vidare in på stationen efter att Sven tagit nycklarna från den sövda polismästaren.
- Nu sa' vi släppa ut dig, Hettler! Sade Börje när han låste upp E .Hitlers cell.
- Men vad fan, Börje. Om ni hade väntat en halvtimme till hade ju poliserna släppt mig! Nåja, det är väl för sent att vända om nu. Sade E. Hitler och började gå mot utgången. När de kom ut i till receptionen mötte de flera poliser som kom tillbaka från lunchen.
- Was ist hier passiert? Haben Sie lehnte der Polizeipräsident? Ropade en av poliserna när han fick se polismästaren ligga medvetslös bakom receptionsdisken.
- Ich bin das skalaus, nicht schlå ner der polisen! Sade Börje och försökte skylla ifrån sig, men även om poliserna förstått vad han sagt så skulle de ändå inte ha trott honom.
En av poliserna gjorde ett försök att gripa Börje, men det slutade med att Börje slog ner honom, och sedan blev det slagsmål i vanlig ordning. Börje och Sven ställde sig rygg mot rygg och kunde på så sätt slå ner poliser som kom från alla håll. E. Hitler fick tag i en stol som han svingade runt, och Ljungbacken lade krokben för poliserna, och när de var på väg att resa sig igen passade han på att klippa till.
När alla poliserna var sövda sprang de fyra idioterna därifrån, innan resten av polisstationens personal var tillbaka efter lunchen. De sprang tillbaka till hamnområdet och hann precis kliva på en färja som gick tillbaka till Karlshamn.
- Men hur fan kunde ni hitta mig? Sade E. Hitler när de hade kommit ombord på färjan.
- Vi följde stanken av din fotsvett! Hö hö hö! Skrattade Börje.
- Och när vi kom till Kiel tänkte vi att du brukar ju hamna i bråk, så vi började leta på polisstationen! Ho ho ho! Skrattade Ljungbacken.
- Men vart tog brännvinet vägen? Undrade Sven.
- Brännvinet? Det glömde vi ju kvar i taxin när vi kom till Karlshamn.
- Men då åkte vi och hämtade dig i onödan, Hettler! Sade Börje och skrattade med Sven och Ljungbacka-Erik. Det rådde god stämning på färjan, men när de kom tillbaka till E. Hitlers residens väntade en otrevlig överraskning.
Del 20
När E. Hitler, bröderna Lundin och Ljungbacka-Erik kom tillbaka till E. Hitlers residens såg de att någon hade satt upp taggtråd runt hela gården. Vid grindstolparna satt det avspärrningsband i plast, så E. Hitler trodde först att det var polisen som hade spärrat av gården. Men när han gick närmare såg han att det inte stod Polis, utan Kronofogdemyndigheten på plastbanden.
- Vad i helvete är det här? Utbrast E. Hitler och började riva bort avspärrningen.
- Jo, jag lovade ju att jag skulle komma tillbaka. Hördes en röst inifrån gården. När han kom närmare såg E. Hitler vem det var; det var kronofogden som de hade slagit ner några dagar tidigare.
- Och eftersom huset var tomt passade vi på att göra en utmätning. Er gård kommer mycket snart att säljas på exekutiv auktion. Mwoa ha ha ha! Skrattade kronofogden.
- Din jävel! Har du inte tänkt på att vi kanske bara ger dig en till smäll och tar tillbaka gården? Sade E. Hitler och knöt högerhanden framför ansiktet på kronofogden.
- Jo, visst har jag tänkt på det. Därför har jag anlitat en hel bataljon med säkerhetsvakter. Dessutom har jag radiokontakt med polisen, som kommer att rycka ut om det behövs. Det finns inget du kan göra längre, den här gården är nu min! Ha ha ha! Sade kronofogden självsäkert.
- Vänta bara! Sade E. Hitler och gick tillbaka till Börje och de andra, som redan hade satt sig i EPA-traktorn.
De åkte raka spåret till hotellet i Växjö och bokade ett konferensrum. Sedan bjöd E. Hitler dit alla dårar han kände. Det var Greve von Boegroeff, Smällphete Sigge, Luftwaffe, Roger Ballis, Eddie Meduza, Olle Ollé, Efraim Barkbit, Rune och Walle, Aron och Sven-Erik T Fittslickare Aronsson för att nämna några. Det var nätt och jämnt att alla fick plats i konferensrummet.
E. Hitler förklarade för alla hur det låg till, och ritade upp sitt residens på en whiteboardtavla. Där ritade han sedan pilar och streck när han beskrev hur de skulle gå tillväga för att återta hans gård.
- Jag tänkte att Luftwaffe kan börja och anfalla vid grinden. Slå ner alla ni kan och försök ta er fram till studion så fort som möjligt. Jag antar att det är i studion som kronofogden har sin radioutrustning, så vi måste försöka tysta radiomannen innan han hinner kalla på polisen. Samtidigt tar en till grupp och anfaller gården från andra hållet, med målet att ta över boningshuset. Det är en strateisk viktig position, eftersom det är i huset som jag har min hembrännarapparat. Några frågor?
- Vad tjänar vi på att vi hjälper dig med det här? Undrade Olle Andersson.
- Ja, ni får ju slåss hur mycket ni vill. Och efteråt bjuder jag på mat och brännvin. Svarade E. Hitler, och fick ett stort jubel som svar.
När mötet var avslutat gav de sig iväg till bygglagret för att skaffa lite utrustning. Alla behövde varsin avbitare för att ta sig igenom taggtråden, och några passade även på att förse sig med lite tillhyggen de kunde ha användning av. E. Hitler brydde sig inte ens om att fråga om han fick ta det på krita, utan han slog ner personalen direkt istället. Sedan bar det av mot E. Hitlers residens, där ett av årets största slagsmål väntade.
Del 21
Efter E. Hitlers hemkomst hade kronofogden placerat ut två vakter vid grinden. Vakternas uppgift var inte att hindra E. Hitler och hans anhang från att ta sig in, utan att varna de andra säkerhetsvakterna när det hände. På så vis skulle säkerhetsvakterna och kronofogdarna ha ett numerärt överläge direkt när E. Hitler kom in på gården.
Kronofogden hade visserligen räknat med att vakterna skulle bli nedslagna, men han hade inte trott de skulle slockna innan de hann tala om att invasionen började.
- Bwööh! Det var två lätta! Hoppas det är mer här inne! Sade Frisse Frisén och sprang in på gården.
Mycket riktigt så väntade många fler säkerhetsvakter och vältränade kronofogdar. Frisse blev genast omringad, men resten av Luftwaffe kom in på gården strax efteråt och slogs så att Frisse fick ryggen fri.
Luftwaffe fortsatte slåss i säkert tjugo minuter. De slog ner säkerhetsvakt efter säkerhetsvakt, men hela tiden kom det nya. Dieter Beck förstod att vi det laget skulle de aldrig komma fram till studion och tysta kronofogdens radio innan de tillkallade polis. Han tog då fram sin komradio som han satt på sitt bälte och anropade E. Hitler.
- E. Hitler, kom! Ropade Dieter för att påkalla E. Hitlers uppmärksamhet.
- E. Hitler här, kom! Svarade E. Hitler.
- Nej, det är du som ska komma! Jag tror det är dags att öppna en till front nu, annars kommer vi aldrig fram till studion i tid. Sade Dieter Beck.
- Okej, då kör vi! Ropade E. Hitler och Dieter Beck stoppade tillbaka sin komradio i bältet.
Dieter Beck fortsatte slåss ett tag till, men snart såg han E. Hitler rusa ut ur skogen och in på andra sidan av gården. De hann nästan ända fram till boningshuset innan kronofogdarna och säkerhetsvakterna reagerade och sprang dit för att möta dem. Det blev då mindre folk där Luftwaffe var, och då kunde Luftwaffe börja slå sig fram mot studion. När de till slut nådde studion slog Frisse Frisén in dörren, och samtligamedlemmar rusade in och slog ner alla som befann sig där inne. Sedan tog Dieter beck fram sin komradio igen och talade om för E. Hitler att radion var tystad. E. Hitler berömde Luftwaffe och gav dem order att stanna kvar och vakta studion så att den inte skulle hamna i kronofogdarnas händer igen.
- Vad fan, ska vi bara vänta här? Sade Frisse Frisén surt.
- Ja, det ska vi. Vi ska vakta studion! Svarade Louie Vickner.
- Du kan vakta studion! Sade Frisse och pekade på Dieter Beck. Sedan sprang Frisse ut, tätt följd av Luftwaffe, från studion och lämnade Dieter Beck ensam. Ute från gården kunde en smått avundsjuk Dieter Beck höra knytnävsslag, skrik och Frisse som vrålade ”Bwööööh”.
Del 22
Samtidigt som Luftwaffe anfallit vid grindarna hade E. Hitler och de andra gått in i skogen för att anfalla gården från andra hållet. De flesta ville att de skulle anfalla direkt, men E. Hitler ville att de skulle vänta på Dieter Becks signal innan de anföll. Det var därför en stor lättnad för E. Hitler när signalen äntligen kom, för hade de fått vänta lite till hade säkert Börje Lundin slagit ner honom och sedan anfallit ändå.
Efter att de rusat in på gården dröjde det inte länge innan en hel skock med säkerhetsvakter och kronofogdar kom emot dem. E. Hitler kavlade upp ärmarna och gjorde sig klar. Han övervägde också att lägga in en snus, men han lät bli, eftersom chansen var stor att prisen skulle bli sönderklämd om någon fick in en fullträff i ansiktet på honom.
Slagsmålet blev precis sådär lagom stort, som Börje Lundin ville ha det. När alla hade minst två motståndare var, då var slagsmålen som bäst. Mitt i slagsmålet kom Börje att tänka på en sak; de hade väl aldrig slagits mot säkerhetsvakter tidigare? Börje blev tvungen att fråga Sven.
- Du, Sven! Hade vi slagits mot såna häringa säkerhetsvakter förr?
- Nej, jag tror inte det! Hitler kanske vet. Svarade Sven.
- Hettler! Ropade Börje för att få E. Hitlers uppmärksamhet. När Börje ropade så vände sig E. Hitler åt det håll ropet kom ifrån, men precis när han vände sig om fick han en högerkrok av en vakt så han åkte i backen.
- Har vi slagits mot säkerhetsvakter innan? Frågade Börje. E. Hitler reste sig snabbt upp och slog ner vakten innan han svarade.
- Inte fan vet jag! Håll käften nu och koncentrera er på slagsmålet istället. Ropade E. Hitler tillbaka med ilska i rösten.
Plötsligt öppnades ett fönster i E. Hitlers boningshus, och ut kom ett tjog nya säkerhetsvakter, tätt följda av lika många kronofogdar. Börje räknade lite snabbt i huvudet och kom fram till att nu skulle alla ha cirka åtta motståndare var. Men eftersom Börje visste med sig att han inte räknade så bra brukade han alltid dela sina räkneresultat med två, och kom då fram till att det borde bli fyra motståndare per person.
- Sven! Ljungbacken! Nu blir det många motståndare, så vi får ta i lite extra nu, pôjka. I ärlighetens namn tyckte inte Börje att det gjorde så mycket om man hade fyra motståndare heller, även om det var helt klart roligare med två.
Trots att säkerhetsvakterna och kronofogdarna nyligen fått förstärkning började de minska drastiskt i antal, och snart var det bara en kronofogde kvar. Det var den kronofogden som E. Hitler talat med tidigare, så E. Hitler sade åt de andra att honom ville han slå ner själv. E. Hitler tog ett hårt tag om nacken på kronofogden och började ladda för att ge honom en högerkrok. Men just när E. Hitler skulle klippa till skrattade kronofogden.
- Ha ha! Ni kommer för sent! Vi har redan kallat på polisen! Sade Kronofogden.
- Det är omöjligt. Att tysta er radio var det första vi gjorde. Svarade E. Hitler.
- Ja, men ni var dumma som bara lämnade en man att vakta studion. Honom slog vi ner hur enkelt som helst, så nu är polisen på väg! Ha ha haahhhh!
E. Hitler slog ner kronofogden mitt i skrattet och släppte ned honom på backen. Om nu polisen verkligen var på väg hade han inte tid att prata med någon sketen kronofogde.
Del 23
E. Hitler tog upp sin komradio och kallade på Dieter Beck, men fick inget svar. Då slängde han ifrån sig radion på marken och sprang bort till studion. Han slet upp dörren och fick se Dieter Beck ligga medvetslös på studiogolvet.
När E. Hitler kom ut på gården mötte han Luftwaffe.
- Varför stannade ni inte kvar och vaktade studion för? Sade E. Hitler till Frisse Frisén.
- Vi ville ju slåss! Bwööh!
- Men nu är ju snuten på väg hit! Svarade E. Hitler med panik i rösten.
- Då får vi slåss mer! Sade Frisse och gick in i studion för att väcka Dieter Beck.
Efter att ha informerat resten av Luftwaffe vad som hänt gick E. Hitler och hämtade de andra som fortfarande var kvar bakom huset.
- Det är väldigt troligt att poliserna kommer köra direkt in på gården, så jag tycker alla ska stå här och vänta. Vi vet inte hur många som kommer, men vi bör vara beredda på det värsta.
- Men kan vi inte bara ta radion och låtsas vara kronofogden, och säga att vi bara skojade till polisen? Undrade Eddie Meduza.
- Det går inte! För jag har slagit sönder radion! Jag slängde den i huvudet på Dieter beck, men han vaknade inte ändå! Sade Frisse Frisén när han kom ut ifrån studion.
E. Hitler hade stor lust att skälla ut Frisse, men innan han hann göra något hörde han polissirener som började närma sig hans residens.
E. Hitler och de andra ställde sig vid infarten och alla var på helspänn. Några var fortfarande trötta efter det förra slagsmålet, så det rådde en nervös stämning bland sällskapet.
- På min signal så rusar alla ut och börjar slå på allt som har uniform! Sade E. Hitler alldeles innan poliserna blev synliga på vägen. Men det var med stor besvikelse att den stora polisstyrkan de väntat på endast bestod av en polisbil.
- Vad fan... Bara en endaste polisbil? Det är väl bara fyra poliser, det? Nåja, vi får väl dra lott om vem som ska slå ner de här poliserna då. Sade E. Hitler.
- Bwööh! Låt mig slå ner dem! Annars jävlar! Annars slår jag ner dig! Sade Frisse och pekade på E. Hitler.
- Ja, ja! Gör det du, då! Men se till att du gör det fort, för vi har annat att göra än att titta på när småpotatis till polisstyrkor blir tillintetgjorda.
Frisse Frisén gick fram till polisbilen och öppnade dörren till förarsidan. Han slog ner chauffören, kröp in i polisbilen och slog ner de andra som också satt i bilen. När han var klar sprang han tillbaka till E. Hitler och de andra.
- Får vi mat och brännvin nu? Undrade Frisse Frisén.
- Nej, inte än! Först så ska vi städa! Svarade E. Hitler och fick en massa burop som svar. Det var till och med någon som kastade en rutten tomat på honom, men han såg inte vem det var.
Del 24
- Men vad fan? Varför ska vi städa, för? Sade Louie Vickner.
- Ser ni inte hur det ser ut här? Det är fullt med nedslagna säkerhetsvakter och kronofogdar! Man kan ju knappt gå ute på gården utan att snubbla över dem! Vi måste ta rätt på alla som ligger här och lägga dem i en fin hög tills de vaknar och kryper härifrån. Sade E. Hitler.
- Men mat och brännvin, då? När får vi det? Undrade Eddie Meduza.
- Jag ska genast gå ner i källaren och sätta igång hembrännaren. Sedan ska jag titta vad jag har i skafferiet och ställa till med ett rejält julbord. Om ni sätter igång och börjar städa nu så kanske ni är klara lagom till maten. Sade E. Hitler och gick nertill sin källare.
De andra började bära bort alla säkerhetsvakter och kronofogdar. Men det var ett väldigt tråkigt arbete, och det kändes som att de aldrig skulle bli klara.
- Ser ni vad oskyldiga gossarna ser ut när de sover? Undrar om de har något emot att man tar för sig? Sade Greve von Boegroeff och började knäppa upp byxan på en av de nedslagna säkerhetsvakterna.
- Sluta med det där, och hjälp till att bära bort dem istället! Du kan få knulla dem hur mycket du vill när vi är klara! Sade Eddie Meduza.
Efter en kvart var alla trötta på städandet. De hade burit bort hur många som helst, men ändå var det bara en bråkdel av alla som fortfarande låg kvar på marken.
- Kan vi inte göra något annat ett tag? Det här var ju skittråkigt! Sade Olle Ollé Ollé Ollé.
- Ja, det skulle ju inte sitta fel med ett litet slagsmål före maten! Instämde Smällphete Sigge.
- Bwöööh! Jag vet! Sade Frisse Frisén och sprang bort till polisbilen med de nedslagna poliserna.
Han tog polisernas radio och anropade polisstationen.
- Böööööh! Kom hit för helvete! De slår ner oss! Förstärkning nu, annars slår vi ner er, era jävlar! Ropade Frisse i polisradion, och det dröjde inte länge innan ett halvt dussin polisbilar kom till E. Hitlers residens.
Det blev ett sjujäklar till slagsmål, och alla fick slåss för kung och fosterland. Men det låg fortfarande drivor med nedslagna vakter och kronofogdar på marken, och det ställde till problem. När Eddie Meduza skulle ta ett steg bakåt för att undvika en höger snubblade han på en medvetslös kronofogde och föll i backen. Polisen satte sig då på honom och började mata knytnävsslag efter knytnävsslag i ansiktet på Meduza. Smällphete Sigge såg det och sprang dit för att hjälpa honom, men även han ramlade över en däckad säkerhetsvakt och for i backen med ett dån. Då blev Frisse Frisén förbannad och lyfte upp en kronofogde som han kastade på polisen som satt på Eddie Meduza. Polisen svimmade direkt, och Frisse frisen fortsatte kasta medvetslösa människor på poliserna. Till slut blev poliserna tvungna att slå till reträtt och lämna E. Hitlers residens.
När E. Hitler kom ut på gården för att tala om att maten och brännvinet var klart fick han sig en chock.
- Här lämnade jag er för att bära bort alla som var nedslagna, men när jag kommer tillbaka har de nedslagna istället blivit fler! Ni är ta mig fan fan helt hopplösa! Nåja, jag får väl ringa Fixativ i morgon, så får de fixa det. Jag har ju ändå en del saker som behöver ordnas på den nya kassetten också. Sade E. Hitler och vinkade åt de andra att de skulle ta och komma in.
När alla hade satt sig vid bordet och fått brännvin i sina glas ställde sig E. Hitler upp.
- Ja, det här gick ju rätt bra ändå, trots att nästan samtliga vid det här bordet är idioter! Jag har fått en ny studio nästan gratis, och den nya kassetten är nästan klar. Skål, mina vännerrrrrrrr! God jul och gott nytt år på er!